solvang

...Syskonmackor...

....Bull-mormor och tok-mama....

...Att veckla in och veckla ut...




...Att prata sig igenom nätter...

Galet så mycket saker som kan hända på en gång om man inte passar sig! Igår gick mitt liv från att stå på förmiddagen och prata om att jag sökt jobb men oroade mig för att inte få något, till att på kvällen sitta och boka flyg till Athen! Såklart är det ett infall, som vanligt, men ändå något jag tänkt och tittat på i förväg. I söndags skickade jag in en ansökan, två dagar försent by the way, till Navigare Yachtingschool. Min granne Peter jobbar på sommrarna hos dem som skeppare och tyckte jag skulle söka värdinne-jobb där. Jag tänkte att oddsen skulle vara oerhört små för mig att få det eftersom att jag dels var sen med ansökan och dels inte ett dugg erfaren av segelbåtar. Men igår hade ett alldeles underbart mejl hittat till min hotmail. "Grattis Josefine! Du är antagen!"

Efter att ha öppnat det studsade jag runt i x antal timmar, hög som ett hus på adrenalinkicken, satte jag mig ner och bokade biljetten. Så vips så var jag på väg igen. Till fjärde landet sen augusti. Det är ju inte riktigt klokt! Haha Men jag älskar varenda sekund av det. Tänk vad planer ändras fort, vad livet svänger fort. Min plan efter gymnasiet var att jobba heltid på fiket. Vad hände däääär?! Väldigt ofta blir inget som man tänkt sig, oftast blir det bättre. Nu väntar nya äventyr. Alldeles alldeles själv och jag är inte rädd. Helt plötsligt är jag starkare än så.

Antar att det här blir början på en vecka med massor av "sista" igen, som alltid innan jag far iväg. Imorgon blir den första i Arvika med Zandra och Marcus. Sitter och letar tåg och bussar dit och önskar att jag hade en helikopter. Jag röstar FÖR bättre förbindelser i Sverige! Åker jag inte klockan nio på morgonen på söndag tar resan hem 12 timmar!! Det är INTE okej! Men man får väl tänka på de stackars barnen i Afrika som inte har några bussar och sluta tycka synd om sigsjälv.

Nu lyser solen in alldeles för mycket för att jag ska kunna sitta inomhus, ut i solen och flaira! :D Sen ska jag börja gräva i högen med sommarkläder igen och plocka fram backpackerväskan. Har jag nämnt att livet är underbart? 



Find My Way - The Gabe Dixon Band

Vår första kväll som utbildade bartenders!

Helt plötsligt ligger jag i min egen säng igen. Vad hände DÄR? Sex veckor passerade som ingenting.


De två första veckorna tog jag och Skoogh dykarcertifikat. Simmade med en 2,5 meters leopardhaj, sköldpaddor och lejonfiskar. Det var sjukt facinerande och vackert och dessutom en stor utmaning eftersom jag aldrig kunnat simma under ytan utan att hålla för näsan förut. Nu är jag en bra bit på väg att lära mig det jag trodde var omöjligt.



Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara längre tid.


Efter dykarskolan kände vi oss klara med Ao-Nang där vi hade bott i en vecka i vår lilla älskade betongbunker (ingen kan beskylla oss för att ha höga krav) även om det smärtade att lämna vår absoluta favoritresturang på resan, Lucky Jim där vi åt sexrätters i stort sett varje kväll för cirka trettio svenska kronor. Vi satte oss på båten till Phi Phi Don, under tak denna gången och med lite mer hjärnceller än på vår första båttur. Phi Phi var otroligt vackert. Det slog alla förväntningar då vi hade hört att det var helt sönderturistat. Vi bodde precis vid stranden i världens finaste lilla bungalow och solade och badade de sista dagarna innan kursen startade.



På Paradise Island, som håller vad namnet lovar.

Efter att ha träffat vår kära vän taxichaffören Pong på Rassada Pier letade vi oss igenom varenda liten gata i Patong för att hitta EBS-skolan, inget lätt uppdrag. Väl framme krachlandade vi på rummet och upptäckte att vi skulle få en roomie. Denna Caroline hade lämnat världens största märkesresväska i rummet och vi fick onda aningar om att vi blivit ihopsatta med en fin-i-kanten-tjej som inte skulle tåla våra öppna toadörrar och sex-talks. Som tur var kom just då Carro inklivandes genom dörren och alla tvivel försvann fortare än vinden. Skönare brud får man leta efter. Första kvällen drog vi ut och upptäckte Patong by night, bangla-road mer behövs inte sägas. Grott-labyrint-discotek med silvergubbar, leguaner och en nyfunnen kusin kan sammanfatta denna kväll.

På måndagen drog allvaret igång och det stog ganska fort klart för många att deras tanke om att åka hit och festa sig igenom bartenderskolan var körd. Veckorna fylldes med plugg, plugg och massor av mer plugg. Efter första veckan kunde vi 25 drinkar utantill och hade redan börjat flaira med både flaska och shakertin. På fredagen var det poolparty på taket som gällde, en helt galen fest.. I slutet var alla i poolen, vare sig de ville det eller inte, vare sig de hade badkläder på sig eller inte, vare sig de var en uppblåst barbara eller inte.. ja ni kanske förstår. Helgerna fylldes med fest, allt från partybåten till en kväll när lärarna stod i baren och servade oss elever. Riktigt roliga tider. Mellan det har vi haft mysiga filmkvällar och upptäckt paradis-stränder, lärt oss konsten att pruta järnet och hur sjukt gott moppe-mat kan vara.

många galna saker har hänt de senaste veckorna och jag är så otroligt glad att jag gjorde den här resan. Att jag har haft en Johanna som tjatat och en mamma och jacob som övertalade mig till att åka. Tänk om jag aldrig hade hamnat just här med just er och om jag aldrig hade lärt mig hur mycket jag klarar av. Jag älskar Thailand och minnena jag tar med mig därifrån. Och med handen på mitt snabbt slående hjärta: jag kommer återvända.

Nu letar jag bartenderjobb runt om i världen och hoppas på att få åka så fort som möjligt. På fredag kommer min troliga resekompanjon hem till Sverige och då ska vi köra järnet och hitta jobb! Så som de flesta redan har listat ut så är jag återigen påväg härifrån. Äventyrslusten tar aldrig slut och jag är mer sugen på världen än jag någonsin varit förut.

Du är så mycket mer än det går att sätta ord på min vän.
Du är så mycket människa i din lilla kropp.
Du är så mycket vän att det finns ut i lilltårna på dig.
Stina Samuelsson det finns för få som du i denna värld.
Som har fått mig att le mitt i allt det hemska.
Som har låtit mig gråta när det var det enda jag behövde.
Som kämpat så otroligt mycket för att kunna finnas till för mig när du inte hade en aning om hur man gör.
Om du visste alla sätt du har varit otrolig...

Funderar på vad som skrämmer mig mest.

Att veta att du inte finns.
Eller att veta att du aldrig mer kommer finnas.

Jag har vandrat runt i snön.
Hela luften verkar glittra när flingorna yr runt i solskenet.
Det är vackert, väldigt vackert.
Ibland slår det mig hur tiden går.
Med varje steg i snön slår visaren ett steg framåt.
Snart har det gått tre månader.
Tre månader sen luften gick ur dig för att aldrig hitta tillbaka igen.
Och jag saknar dig så.
Saknaden finns i varenda liten del av mig.
Ända ut i tårna saknar jag dig.
Och tårarna som faller är dina tårar.
"Han finns hos dig och vill så gärna bära din smärta" sa en vis vän till mig.
Här är jag, var är du?
Var är du?