solvang

Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Åh, står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig

Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind

Jag minns den morgonen
När vi två gick i sommarregn
Och du sa:
Det här har inget slut
En annan dag och en annan jag
Står vid fönstret och ser ut

Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind

Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Här blir det aldrig sommar någonsin
Fast jag hör fåglar sjunga
Vet jag att smärtan, den är min

Jag fick se pappa för sista gången i fredags. Hela världen snurrar oerhört fort just nu men i det rummet var allt totalt stilla. Tända ljus, ett gammalt piano i hörnet, mattor och stolar. Och mitt i alltihop låg pappa. På en bår med vitt täcke på sig och med öronen lika röda som de alltid varit. Det var vackert om man får säga och tänka så. Vackert men brutalt. För han sov inte. Kroppen på båren andades inte. Mannen som såg precis ut som pappa andades inte. Jag bad om att få vara själv med honom. Mitt i alla tårar och förskräckelse ville jag bara att alla andra skulle lämna rummet så fort som möjligt och låta oss vara själva. Jag var själv med pappa i vad som kändes som en kort sekund och på samma gång som en evighet. Jag grät hysteriskt. Jag pratade till honom.  Vällde ut allt i hjärtat. All förtvivlan, smärta och oändlig kärlek. Idag har jag inte en aning om vad jag sa. Jag minns att jag försökte stå brevid honom framme vid båren. Men jag kunde inte. Hjärtat slog som på en rädd kanin för jag kunde inte tänka på annat än att han skulle hoppa till och skrämma mig. Det är en sjuk tanke, för självklart kan han ju inte göra det, men inget var logiskt i det rummet. Inget stämde. Även om vi lämnade honom där i det stilla rummet så lämnade vi lika mycket inte honom. För även om han var där så var han inte där. Det är som att förstå det oförståeliga. Det går inte greppa sanningen i det hela. Att vi ska begrava min pappa om fyra dagar. Att jag måste skriva ett kort till blommorna till dig pappa. Som ska stå på en sten vi måste välja. För din skull. 3x5 cm är kortet. Mitt hjärta ska få plats på 3x5 cm. Allt som jag vill att du ska veta. Att jag älskar dig och saknar dig mer än själen i mig kan förstå.

Vår älskade Pappa

Magnus

Också när man skrattar
 kan hjärtat värka och glädjen kan sluta i sorg

Josefine, Julia

---------------------------------

Min älskade

Magnus

Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
En droppe som faller i
tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg
en minut,bryter
 och faller och drömmen är slut.

Veronica




Mina ögon, mina öron, mitt hjärta. Ingen del av mig kan förstå.

Så den där grejen med att köra på vänster sida verkar lite överskattat. Så himla svårt var det ju inte (förutom att Alex tyckte att jag åkte för långt åt vänster med hennes enorma Land Rover ^^). Ska öva lite till, sen är det bara att låna bilen när jag har lust!
Imorgon far vi till IKEA för att handla handla handla. Road-trip! Har haft en riktigt mysig dag med Olli och Will, ingen gråt och massa knas :)

Snackade nyss med Yodit, som tydligen bor i London, bara ett par mil från mig! Vi ska ses nån helg och hitta på något. Partaj? Längtar efter att dansa loss! Och se London. Vi ska nog dit med familjen, eller bara jag och Alex om vi lyckas övertala Ron att ta barnen själv. Så himla kul idag när vi lagade mat och barnen sov. Vi pratade om något och så kallade Alex Ron för sin husband och båda skrattade till "wow that still feels weird, be carefull with using that word, way too grown-up!" haha säger de tre år efter de gift sig! Knasbollar..

Nu ska jag ladda för en heldag på IKEA imorgon. Sov så gott där ute i världen. Jag tänker tänka på Walles mjuka nos när jag kryper ner under täcket. Vi håller på och letar valp och hittade en nio veckor gammal som var precis som walle, blandning mellan bordercollie och labrador, men den var redan såld. Så himla typiskt.


Belife - Gavin DeGraw

Nu vet ni lite hur det ser ut på utsidan också, insidan kommer en annan dag :) Luego amigos!

mitt plan på flygplatsen..



Bye bye Sweden!








Första synen av mitt nya land :)

Mitt supermysiga rum

Syns det att det är uppförsbacke till dörren?




Här utanför fönstrena går solen ner varje kväll :)

Här brevid mig på huvudkuddarna har jag lämnat plats åt älskade människor :)

Jag har så hima härliga människor runt om mig. Sofia var här i ett par timmar ikväll. Vi firade min näst sista kväll i Sverige och det var verkligen supermysigt. Tårtljus och kakor. Tack vännen. Jag skulle vilja skicka tusen kramar till alla de människor som de senaste veckorna tagit sig tid att hitta på saker med mig och ses och prata, om så ens bara i telefon. Varenda sms och kram har varit guld värda för mig. Det känns så otroligt skönt på nåt konstigt vis att veta att jag kommer bli saknad, på samma vis som jag kommer sakna er.


Fireflies - Ron Pope

¡Hola amigos! Overhere hace caliente beyond reason and I`m lovin' it! We spent all day yesterday at la pestina (the pool) y estoy morena ahora! With thirteen more wonderful days left I belive they are going to call me negra when we are going home.^^ Ayer las fiestas del pueblo empeziò. And tonight the real partys begin. They say that we are going to come home at eight in the morning evry day now! Haha we`ll see about that.. Hope evrything is great at home, see you soon!

Så var dagarna förbi. Underbara dagar. Fantastiska dagar. Dagar vi kommer minnas resten av våra liv. Vi tog studenten. Vi åkte runt på en gul lastbil och sjöng för fulla halsar. Vi dansade oss igenom natten. Vi tog på oss de finaste kläderna vi någonsin haft och gick på bal. Vi åkte limosine. Vi dansade vals och julgranen i balkläder. Och jag tycker om er så sjukt mycket och jag kommer minnas er resten av mitt liv. Fy tusan vilka roliga år vi haft! Och vi avslutade det på vårt vis. Med kurragömma i korridorerna och paus i kuddhögen på biblioteket. Med galet roliga danser och fina tal. Jag har fortfarande inte förstått vad som hänt. Jag har inte greppat att vi inte kommer tillbaka till vår vardag tillsammans igen. Ingenting är längre självklart. Nu är det upp till oss. Men jag är inte orolig. Vi klarar det här. Jag vill tacka er för saker som det inte finns tillräckligt med ord till. För alla sätt ni funnits där för mig på. För skratt och kramar som fått mig genom tunga stunder. För att ni varit så otroliga vänner. För att ni är så otroliga vänner. Nu far vi ut i verkligheten i 140 och kanske möts inte våra vägar på ett tag, men jag vet att när Johan sa i sitt (grymt bra) tal "vart ni än ta vägen släpper jag inte er" tänkte vi alla samma sak. Vi släpper inte taget längre.

My wish - Rascal flatts