solvang

Helt utan förvarning har planet landat och veckorna gått och det är dags att åka hem igen.
Plötsligt sitter jag och Skoogh under varsin filt och tittar på Jack Sparrow och är nostalgiska (ja Jack har varit en stor del av vår thai-resa!).
Jag har svårt för att förstå det här med tid och hur sjukligt fort den kan gå.
Det förbryllar mig att livet passerar även när man gör det bästa av det.
Dagar, veckor och månader passerar utan minsta eftertanke om vad jag tycker om saken.
Och jag förstår att det är något bra, att det är så livet tar sig frammåt,
men det finns så många stunder som jag hade velat stanna kvar i.
Stunder då jag insett att här hade jag kunnat leva lycklig länge.
I just den här stunden.
Och när stunden passerat, när glittret försvunnit och magin är borta, då längtar man tillbaka.
Jag minns min allra sista kram av pappa.
På säve flygplats i september.
Vi stod och tittade på små privatflygplan packas och lyfta och väntade på mitt flyg.
Jag vet inte hur mycket jag hade gett för att få tillbaka den timmen i mitt liv.
Jag hade gett allt.
Den allra sista timmen med honom.
Och när han ringde mig alldeles innan jag lyfte och berättade att mitt flyg var försenat och att han älskade mig.
Det var sista gången jag hörde hans röst.
Gud nu har jag nog totalt tappat tråden.
Vi bygger vårt liv på stunder.
Stunder vi vill glömma, stunder vi vill komma ihåg och stunder som passerar utan att vi ens märker av dem.