solvang

Jag fick se pappa för sista gången i fredags. Hela världen snurrar oerhört fort just nu men i det rummet var allt totalt stilla. Tända ljus, ett gammalt piano i hörnet, mattor och stolar. Och mitt i alltihop låg pappa. På en bår med vitt täcke på sig och med öronen lika röda som de alltid varit. Det var vackert om man får säga och tänka så. Vackert men brutalt. För han sov inte. Kroppen på båren andades inte. Mannen som såg precis ut som pappa andades inte. Jag bad om att få vara själv med honom. Mitt i alla tårar och förskräckelse ville jag bara att alla andra skulle lämna rummet så fort som möjligt och låta oss vara själva. Jag var själv med pappa i vad som kändes som en kort sekund och på samma gång som en evighet. Jag grät hysteriskt. Jag pratade till honom.  Vällde ut allt i hjärtat. All förtvivlan, smärta och oändlig kärlek. Idag har jag inte en aning om vad jag sa. Jag minns att jag försökte stå brevid honom framme vid båren. Men jag kunde inte. Hjärtat slog som på en rädd kanin för jag kunde inte tänka på annat än att han skulle hoppa till och skrämma mig. Det är en sjuk tanke, för självklart kan han ju inte göra det, men inget var logiskt i det rummet. Inget stämde. Även om vi lämnade honom där i det stilla rummet så lämnade vi lika mycket inte honom. För även om han var där så var han inte där. Det är som att förstå det oförståeliga. Det går inte greppa sanningen i det hela. Att vi ska begrava min pappa om fyra dagar. Att jag måste skriva ett kort till blommorna till dig pappa. Som ska stå på en sten vi måste välja. För din skull. 3x5 cm är kortet. Mitt hjärta ska få plats på 3x5 cm. Allt som jag vill att du ska veta. Att jag älskar dig och saknar dig mer än själen i mig kan förstå.