solvang

Så var dagarna förbi. Underbara dagar. Fantastiska dagar. Dagar vi kommer minnas resten av våra liv. Vi tog studenten. Vi åkte runt på en gul lastbil och sjöng för fulla halsar. Vi dansade oss igenom natten. Vi tog på oss de finaste kläderna vi någonsin haft och gick på bal. Vi åkte limosine. Vi dansade vals och julgranen i balkläder. Och jag tycker om er så sjukt mycket och jag kommer minnas er resten av mitt liv. Fy tusan vilka roliga år vi haft! Och vi avslutade det på vårt vis. Med kurragömma i korridorerna och paus i kuddhögen på biblioteket. Med galet roliga danser och fina tal. Jag har fortfarande inte förstått vad som hänt. Jag har inte greppat att vi inte kommer tillbaka till vår vardag tillsammans igen. Ingenting är längre självklart. Nu är det upp till oss. Men jag är inte orolig. Vi klarar det här. Jag vill tacka er för saker som det inte finns tillräckligt med ord till. För alla sätt ni funnits där för mig på. För skratt och kramar som fått mig genom tunga stunder. För att ni varit så otroliga vänner. För att ni är så otroliga vänner. Nu far vi ut i verkligheten i 140 och kanske möts inte våra vägar på ett tag, men jag vet att när Johan sa i sitt (grymt bra) tal "vart ni än ta vägen släpper jag inte er" tänkte vi alla samma sak. Vi släpper inte taget längre.

My wish - Rascal flatts