solvang

Hejsan igen allihopa! Uppehållet här har en väldigt bra förklaring. I lördags runt klockan två krockade vi in i två stenblock i Vika. Och jag tror inte att det är möjligt att förstå chocken i att krocka.  Att se röken fylla bilen och höra en vän få panik över att hans arm inte "funkar". Att få panik och putta ut folk ur bilen. Att inse att man varit nära att mista livet tillsammans med fyra vänner inom loppet av några sekunder. Det är ofattbart om man inte varit där, och näst intill ofattbart även om man varit det. Man fungerar på ett annat sätt när man är i chock. Det känns knappt som om man är i sin egen kropp. När vi staplade in på akuten i Värnamo kändes det inte som om jag var där på riktigt. Hade inte Tina varit med oss vet jag inte hur vi skulle ha klarat oss.
Att gå i skolan nu känns helt overkligt. Speciellt när Oscar fortfarande ligger på sjukhus. Men mest overkligt känns att det verkligen har hänt. Det tar väl antagligen ett tag att inse. Jag kan bara hoppas att det var enda gången jag behöver vara med om det här.