Långt bort
Den förste maj var jag på väg till jobbet. På gågatan stod det två kartonger uppställda där det stod att man skulle slänga sina strumpbyxor där. Och hjälp vad jag funderade på det där. Varför i hela friden skulle man slänga strumpbyxor där? Var det en ny feministisk grej "skippa strumpbyxorna, gå naturlig" ? Var det av miljöskäl, hade man hittat ett sätt att återvinna strumpbyxor? Jag kunde säkert hitta på ett tiotal skäl till att man skulle slänga strumpbyxorna. Vardagliga skäl, simpla skäl. Igår kom jag till Stina och berättade om de mystiska strumpbyxorna. Och hon berättar då att de samlar in strumpbyxor för att skicka ner till flickor i Kenya. Där ska strumpbyxorna användas som provisorisk hjälp mot deras förstörda kroppar efter våldtäkter. I min värld skulle jag aldrig tänkt på ett sådant problem. I min värld fanns det feministiska demonstrationer och miljökampanjer. I deras värld fanns det bara överlevnad. Trots att min egen erfarenhet av överlevnad har varit hård, har den aldrig varit i närheten av deras. Det är mil från min värld till deras. Men ibland kan det kännas lika långt mellan min värld din värld.
