solvang

Detta är nu tredje försöket till ett nytt inlägg, och med tanke på vad klockan är så lär inte detta heller bli nåt bra försök. I min värld händer det en del hela tiden, och de senaste dagarna har jag haft alldeles för mycket att tänka på för att kunna reda ut tankarna på något vettigt sätt. Det här ska nu vara ett försök.
Jag har mist en vän. Men det är ingen nyhet för de flesta. Och att sörja en vän är något väldigt svårt. Det finns minnen som alltid kommer finnas runt omkring mig, saker som alltid kommer påminna mig om dig, älskade dig. Men tiden då du och jag kallade varandra bästa vänner är över. Du var någon som fått veta allt om mig, och jag är någon som fått veta allt om dig. Och jag är så ärad (fast det ordet låter rätt töntigt) att jag fick komma så nära. Men allting har sitt slut älskade vän, och här är vårt. Tiden har sitt sätt att förändras där den går. Och i mitt liv finns det ingen plats för fler förstörda nätter och oroliga dagar. Det finns ingen mer ork kvar i kroppen för att ta fler brev, låtar, sms och texter som får mig ur balans. Jag längtar så efter stadig mark igen. Och du betyder inte stadig mark längre. Efter allt som har hänt, älskade vän, är du inte den personen längre. Min tro på dig står kvar, men jag själv måste gå. För min egen skull. För balansens skull. För allt utom kärleks skull.